Jag kan inte fatta det.
Varför ska livet vara så jäävla orättvist?
Varför kan inte du få leva och vara frisk och glad?
Varför skulle just du tas ifrån mig, så oväntat?
Jag har alltid vetat att jag älskar dig, men det är svårt att avgöra hur mycket förrän det inte finns längre.
Du har betytt så mycket mer än vad många kan tro.
Första gången jag träffade dig, blev jag rädd. Jag hade hört att du var busig och slängde av alla. Så det dröjde tre år innan jag vågade mig upp på din rygg.
Och när jag hamnat där, visste jag att det var där jag hörde hemma. Det var dig jag ville rida och pyssla med för resten av mitt liv.
Vi lärde känna varann, och den gången det riktigt sa klick, kommer jag aldrig någonsin glömma.
Det var sommarbetet, år 2006. Slutet av sommarlovet.
Jag och mami åkte ensamma till stallet. Ingen annan kunde rida och Monica var på jobbet.
Vi gjorde i ordning dig. Du ville tillochmed komma till mig, och inte busa och bråka för en gångs skull.
Jag tänkte att jag skulle rida barbacka, och mami höll lektion.
Det var som om vi blev ett. Vi tänkte med samma hjärna, du var som en del av mig, och jag en del av dig. Jag visste att det här var början på något nytt. Och jag har aldrig ångrat mig.
Efter det växte vi i princip ihop. Jag blev medryttare på dig, och umgicks med dig all den lediga tid jag kunde komma åt. Du var mitt liv. Det var dig jag andades för. Levde för. Som en oförglömlig gåva, en ängel. Utan vingar och gloria.
Sensommaren 2007 var vi med om ett riktigt äventyr. Vi åkte till en tävling. En riktig distanstävling, tillsammans med Diakon och Focus. Du var världens bästa distanshäst. Älskade att springa, vägrade sluta. Trots en lång och jobbig ritt kom vi i mål utan anmärkningar, och jag var så stolt. Du hade varit världens duktigaste.
Hösten 2008 hände något, som jag inte kommer glömma i första taget. Vi skulle ut på en ritt, en ganska tråkig, grå dag. Jag, Denice och Rääbs samlades i stallet som vanligt på onsdagar. Vi sadlade och tränsade och skrittade iväg. När vi kommit ungefär till andra gravfältsingången, körde det förbi en bil. Du som var så rädd för bilar. Plötsligt dök du ner i diket, jag hamnade över halsen på dig. Du såg det, och busig som du var, backade du så att jag trillade av, fortfarande krampaktigt hållandes i tygeln. Sedan sprang du ut på vägen med mig efter dig, och efter några meter släppte jag. Du fattade galopp och sprang iväg i full rulle mitt på vägen, där bilarna kör ganska fort. Denice hoppade av Shampiz och satte sig på Focus, FULL KARETA EFTER RENO!! Vi fick tag på dig, och jag har nog aldrig varit så rädd. Bilföraren stannade bilen, så himla snällt!
Jag hoppade av medryttargrejen våren 2009, det var för mycket i skolan och jag hann inte. Gud, vad jag ångrar mig nu.
Men varje gång jag släppte ut dig i hagen, eller när jag ställde dig i boxen, sa jag alltid:
"Jag älskar dig, mest i hela hela världen, Reno"
Jag är så glad att jag gjorde det, för det var ändå ett sätt att visa dig hur mycket du betyder. Plus att du blev så bortskämd av mig ;)
Jag kommer ihåg en speciell hoppträning. Åh, min fina fina hopphäst. Så duktig.
Vi hoppade en bana, och efteråt sa en av kvinnorna:
"Gud vad ni passar bra ihop, det ser ut som om ni är sammansmälta"
Jag blev så stolt över oss. Det var den finaste komplimangen jag fått i hela mitt liv.
Nu kommer jag också att tänka på den gången jag, Mika och två till åkte iväg för att ha ponnyridning med dig och Shampiz. Du var så himla gullig mot alla barnen. Så snäll och lät faktiskt dom pyssla lite och gosa, trots att du avskydde små ungar.
Ditt gnägg var det sötaste jag hört. Och jag kommer alltid minnas den gången du såg på mig, spetsade dina små lurviga öron, och gnäggade. Till mig. För att du såg mig. Och älskade mig. Om jag någon gång känt ren lycka, var det då. Du gnäggade. För att du såg mig...
Dig, du min glittrande ängel utan vingar.
Dig kommer jag aldrig aldrig någonsin glömma.
För du var allt för mig.
Din plats kommer aldrig någon ta.
Din del av mitt hjärta kommer alltid tillhöra dig.
Reno. ♥